Reflektioner om min reflektion

Hej på er. Det var länge sen jag skrev och jag tänker inte be om ursäkt. Har inte heller några som helst planer på att fortsätta skriva efter det här, och tänker inte be om ursäkt för det heller. Nope.
 
Att jag skriver nu över huvud taget beror på att jag slogs av en tanke förut som jag vill dela med mig av. Främst för min egen skull kanske, men förhoppningsvis kan några av er andra också finna någon slags hopp eller tröst i det jag har att säga. Tänker lite särskilt på några små änglar i min närhet som jag hoppas läser det här.
 
På väg in i duschen förut passerade jag badrumsspegeln. Jag stannade upp en stund och granskade mig själv, från topp till tå. Granskade mig själv "för långt ifrån första gången", tänkte jag skriva, men det kanske var just det det var? Första gången jag såg mig själv som jag verkligen ser ut, menar jag.
 
Det var en övergripande positiv känsla jag hade. Visst, jag har ju skavanker som alla andra, men dom kan faktiskt få vara där. Det enda jag hakade upp mig på, som jag önskar (eller önskade, kanske - jag har inte riktigt bestämt mig än) att jag bara kunde trolla bort, är mina bristningar. Jag har ganska många. Inte så mycket på brösten eller så (eftersom jag inte har några...), men desto mer kring höfterna och på nedre delen av magen. Till och med ett par stycken på ryggen. Hur får man ens det...?
 
Jag har aldrig kollat särskilt noga på dom förut. Jag har väl undvikit det, antar jag, eftersom dom gett mig så himla mycket ångest. Men idag gjorde jag det. Och vet ni? Det var inte ångest jag kände. Inte äckel heller. Inte någon alls av dom där känslorna som jag så desperat försökt förtränga. Tanken som slog mig när jag tittade på dom var "battlescars".
 
Först flinade jag till lite. Vilken pinsam tanke... Eller? Det var faktumet att den kom så spontant, som om det vore självklart, som fick mig att tänka efter. Det kanske inte var så fånigt tänkt? Inte bara fånigt, åtminstone.
 
Efter att ha fötts i en värld där det ansetts fult att vara tjock, växt upp bland vänner som varit mycket smalare än jag, avundats tusentals smala kvinnor enbart för att dom varit smala, och framför allt - efter att ha hatat mig själv i 17 år, för att jag inte sett ut som dom, bestämde jag mig till slut för att jag fått nog av självömkan och desperata önskningar om att bli smal. Den sommaren gick jag ner nästan 30 kg i vikt.
 
Fantastiskt va? Både ja och nej. Jag är jättestolt över att jag lyckades, det är jag verkligen. 30 kg är supermycket... För mycket. I alla fall om man väger 80 kg från början. Nästan halva kroppsvikten...
 
Glädjen och stoltheten jag kände den första tiden avtog under hösten och ersattes efterhand med högre och högre krav och mer och mer ångest. Jag ställde orimliga, sjuka, krav på mig själv och hade slukats så totalt av det att jag inte ens insåg att det var fel. Jag tränade mer och mer och åt mindre och mindre. Mot slutet av hösten sprang jag minst fyra mil i veckan och gick åtminstone tre därtill. Jag svälte mig flera dagar i sträck (ibland mer än så...), fortsatte springa, och när jag sedan väl stoppade i mig något gick jag direkt och spydde upp det igen. Och så fortsatte det.
 
Jag tänker inte berätta mer än så. Ni fattar ändå. Nästan fem år har gått och jag känner mig äntligen fri. Helt frisk blir jag nog aldrig - jag tror inte man någonsin riktigt blir det, om jag ska vara ärlig. Men fri, det är jag. Fri från alla orimliga krav och förvrängda tankar om mig själv. När jag insåg det förut grät jag alldeles hysteriskt i säkert tio minuter. Jag förstod inte omedelbart varför, men när jag väl gjorde det kändes det uppenbart. Lättnad.
 
Från och med nu, när jag ser mina bristningar battlescars, ska jag inte skämmas för dom. Jag ska se dom för precis vad dom är - ärr som jag bär med mig för resten av livet, som vittnar om krigen jag utkämpat. Mot samhällets värderingar, mot mina egna tankar. Viktnedgången i sig, och mina ätstörningar.
 
För krig är faktiskt precis vad det har varit för mig. Och kämpat har jag verkligen gjort. Men vet ni? Jag vann. Ärren är mina enda bevis och jag tänker aldrig mer skämmas för dom.

Första generationen Kultje

Hej igen... bloggläsare. Eller kanske bara bloggen förresten. Förväntar mig inte att någon fortfarande ska kolla in här efter dom två, tre evigheterna som gått utan ett enda inlägg... Efter ett avbrott på nästan ett år har jag såklart massvis att berätta men det tänker jag inte göra. Inte nu i alla fall. Det är helt enkelt inte därför jag är tillbaka.
 
Jag har funderat på att börja skriva lite här igen ett tag men har avstått p.g.a. att jag inte har lust att babbla på om mig själv just nu och inte vetat riktigt vad jag skulle kunna skriva om annars. Men nu vet jag... The Sims Så tycker du/ni inte att det låter det minsta intressant är det ingen idé att besöka den här bloggen den närmsta tiden.
 
Skulle någon mot förmodan vara intresserad av vad som händer i mitt (d.v.s. inte mina simmars...) liv så går detta dock att lösa - genom att skicka ett sms till mig. Enkelt va? Bra, då vet ni hur det ligger till.
 
 
 
 Så... Det här är Linnéa Kultje - en ung, nyinflyttad skribent som har båda fötterna på jorden men ändå inte tycks veta riktigt var hon har dom... Både bildligt och bokstavligt talat. Hon har visat sig framgångsrik i yrkeslivet men kämpar hårt med att finna sig själv - och framför allt någon att förverkliga sina drömmar med...
  
 
 
...tills hon träffar Hans, och alla livets pusselbitar plötsligt faller på plats. Hans arbetar inom restaurangbranschen och är, precis som Linnéa, väldigt ambitiös. Trots detta har dom en gemensam dröm som är rotad mycket djupare än karriären - att bilda en storfamilj.
 
 
 
Så fort Hans flyttar in börjar renoveringsarbetet och huset anpassas efter bådas behov och önskemål. En hel del utbyggnation var nödvändig för att ge plats åt den planerade tillökningen...
 
 
 
Plötsligt, en vacker dag, går Hans ner på knä. Dom byter sina ringar i lugn och ro nere vid ån och den enda festen som anordnas är en middag för ett fåtal nära vänner. Det var så hon ville ha det, Linnéa - inget onödigt ståhej - och ett tradionellt namnbyte kom inte heller på fråga. Hans, däremot, gav gladeligen upp sitt ungkarlsnamn Svensson och heter alltså, även han, numera Kultje.
 
 
 
Därefter dröjde det inte länge innan den första tillökningen kom - en liten Matilda. Dom nyblivna föräldrarna är sååå stolta över sin glada lilla tjej, men vad som ska bli av henne, det återstår att se...
 
__________________________________________________
 
..... Och det var nog faktiskt allt jag hade att berätta om mina simmar idag. Inte jättespännande, jag vet, men en inledning åtminstone. Efter 107 spelade timmar (japp, du läste rätt, 107 timmar enligt Origin...) har jag en hel del mer att dela med mig av, det lovar jag...

Min älskade Jespers tjugofemårstårta

Miniontårta till världens bästa Hjalmar

 
Heeej mina trogna älskade följare!! ♥ (= Heeej Sofie!! ♥) Jag är fullt medveten om att det var eeevigheter sen jag skrev men nånting jag har helt enkelt inte haft, och har fortfarande inte, varken tid eller ork. Tyvärr. Jag trivs jättebra i skolan (läser tandläkarprogrammet för er som hunnit glömma) men har galet mycket o göra, vilket inte bara är tidskrävande utan framför allt slukar mer energi än jag nånsin kunnat föreställa mig. Men det är samtidigt väldigt kul också, såklart.
 
Tänkte hur som helst bara stoltsera lite med mitt senaste bakverk. Förutsatt att det fortfarande är nån som kikar in på min stackars övergivna blogg...  Heheh. Tårtan föreställer för övrigt en minion från Despicable Me (om detta mot förmodan inte skulle va uppenbart) o den lyckliga mottagaren var min supersöta systerson Hjalmar som fyllde två år i torsdags. Hihi.

En liten "kortfattad" uppdatering om min stressiga tillvaro...

 
 
Okej, jag tror budskapet gick fram ganska tydligt... Men min dator har kraschat. Eller ja, hårddisken har kraschat. Awwwh. Efter många om o men (och svordomar...) har Jesper till slut lyckats få igång den, men eftersom den fortfarande krånglar som satan lär jag bli tvungen o köpa en ny ändå. Hmpf.
 
Hoppas att detta duger som förklaring till min frånvaro. Dock kraschade den inte förrän i måndags, och för o va ärlig var jag ju inte så jätteaktiv innan dess heller... Har helt enkelt haft massa annat o tänka på. Ni vet hur det är.
 
Tänkte hur som helst bara informera om att jag lever. I högsta grad faktiskt. På söndag ska jag ner till Göteborg för o träffa min nya klass o därefter börjar jag plugga på måndag. REDAN!! Shit asså. Däremellan har jag dessutom en poledance-klass på söndagmorgon (japp, poledance är den hemliga "sporten" jag nämnde att jag skulle börja med här... hihihi), och som om detta inte vore tillräckligt har jag även planerat in en övernattning hos min syster med familj på söndagkväll. Haha. I och för sig är detta en förutsättning för att jag ska hinna i tid till uppropet på måndag, men ändå. (Hon bor nämligen typ 15 mil närmare än jag. Heheh.)
 
Nu blev inlägget lite längre än jag tänkt mig men jaja... Ni får väl se det som nån slags kompensation för dom senaste veckornas bristfälliga bloggande... Eller nått. Puss o kraaam

Blommor från världens gulligaste kille

Klänningar och träningsklä... shorts

 
Titta vad jaaag fick på posten idag  (För o va petig fick jag dom faktiskt igår men tog mig inte för o öppna dom förrns idag. Heheh.) Passade nämligen på o beställa ett par sommarklänningar under rean. Eller ja, en sommarklänning (den vita) och en... annan klänning Leoparden är tveklöst min favorit men den vita var också väldigt fin. Hihi. Tänkte det kunde va bra o uppdatera garderoben lite innan jag börjar plugga eftersom vi lär festa en del under nollningen. Nollningen! IHIHIHI. Kan inte fatta att jag börjar om... Öh... 11 dagar? 11 dagar!! Shit.
 
Har för övrigt fått hem träningskläderna (klicka här) jag beställde häromdan också. Dock behöll jag bara Hummel-shortsen... Haha  Det rosa linnet såg inte ut som jag hade tänkt mig o resten var alldeles för stort. Men men! Var nere på stan förut o hittade ett annat linne så jag är glad ändå. Heheh.

En liten grattishälsning till Anette

Min senaste beställning: kigurumis

Ytterligare fem saker ni inte visste

 
                    1. När jag var liten var jag livrädd för tandläkaren (och ändå vill jag själv bli tandläkare ).
                    2. Jag var dökär i Bill Kaulitz när jag var mindre.
                    3. När jag var 15 piercade jag min läpp med en säkerhetsnål jag hittade på min kompis rum.
                    4. Jag älskar Harry Potter o har till o med kunnat delar av böckerna utantill 
                    5. Jag lyssnar på Håkan Hellström ibland bara för att jag vill tycka om honom.
                         (Blir dock påmind om varför jag inte tycker om honom varenda gång.)
 
Klicka här för o läsa dom förra fem sakerna!

Spotifysammanfattning av 2013

 
Ni kanske minns att jag postade en lista förra veckan där jag rankade dom (enligt mig) bästa låtarna från 2013? (Inte? Klicka här.) Hur som helst har jag blivit tipsad om en Spotifyfunktion med statistik från året som gott, och ovan ser ni resultatet! Trots att det svider lite måste jag nog erkänna att den här sammanfattningen förmodligen är mer sanningsenlig än den jag gjorde själv... Antal streams måste ju ändå ses som ett ganska trovärdigt bevis på vilka låtar jag gillade mest. Alla är ju inte från 2013 dock, men ändå. Heheh.
 
Är du nyfiken på din egen statistik? Klicka här!

Nya träningskläder till min nya träningsform

 
Ber om ursäkt för min usla uppdatering men tänker inte försöka bortförklara den. Har helt enkelt haft ett par sånna där dagar som alla har ibland då allting bara känns... meningslöst. Är förhoppningsvis tillbaka snart 
 
Hur som helst tänkte jag att jag åtminstone kan passa på o visa min senaste beställning. Hihi. Har nämligen bokat in mig på en kurs (eller vad man säger) som kräver lite lättare kläder än dom jag brukar springa i. Tänker dock inte berätta vad det är för kurs...  Inte än. Heheh.

Ett par visdomsord i början på nya året...

Önskeinlägg: utvärdering av nya produkterna

 
Sååå... Har alltså fått önskemål om o utvärdera mina nya ansiktsprodukter. Kan ju börja med o säga att jag är nöjd så slipper ni läsa längre om ni inte bryr er  (Tolka: men det är bäst för er att ni läser allt ändå.) Heheh.
 
Vill ni ha dom bra eller dåliga nyheterna först? Dåliga? Okej då  Eftersom ansiktstvätten jag är van vid sen tidigare löddrar väldigt mycket (vilket den här inte gör över huvud taget...) kändes det inte som det blev lika rent av den här till en början. Ändrade mig dock så fort jag tvättat klart, men saknar ändå den där renare känslan som lödder ger.
 
I övrigt är jag jättenöjd. Tycker framför allt att behållaren är väldigt smidig! Har den ståendes på handfatet hela tiden o kan ju därför pumpa ut den som en vanlig handtvål  Asbra. Och med tanke på att den (även när den inte är på rea) kostar knappt hälften så mycket som min förra kan jag nog faktiskt leva med att den inte löddrar. Hihi.
 
Angående nattkrämen är jag väldigt nöjd med den också. Dock är inte behållaren fullt lika smidig... Men å andra sidan ser väl typ alla dag- o nattkrämsburkar ut så? Hur som helst tycker jag den får huden o kännas lenare direkt, samtidigt som den inte känns allt för flötig på morgonen. Liiite flötig känns den såklart, men det är ju det som är själva grejen med nattkrämer också. (Eller? Tror det. Heheh.)

Hur mina naglar såg ut på nyårsafton